Okej, dags att dra igenom hur det gick till när Elliot tittade ut i världen tänkte jag. Som jag har nämt tidigare så gick det väldigt fort alltihopa och jag tror inte jag har återhämtat mig helt från den chocken riktigt än, det lär nog ta ett tag. Men om vi tar det från början då.  

Onsdagen den 29 september hade jag ett besök hos min barnmorska inbokat runt 11-tiden. Det är det tredje sista inför förlossningen. Vi pratar till en början om vad jag har tänkt mig för smärtlindring, och lite vad vi har skrivit i vårat förlossningsbrev. Efter det känner hon på magen och livmodern, och mäter magen och lyssnar på bebis hjärtljud. Allt ser bra ut och låter bra, som vanligt. Men sen så ska hon ju då ta mitt blodtryck, som vi alltid gör. Då visar det sig att det är väldigt högt, högre än vanligt.. hela graviditeten har det varit jättebra men nu har det hänt något och det har ändrats. Hon ber mig lämna ett urinprov och sen får jag vänta i väntrummet lite till. Får sen komma in igen och veta att jag har protein i urinen vilket är ett tecken på havandeskapsförgiftning. Min barnmorska tycker att jag ska åka till förlossningen och ber mig ringa Rasmus och packa en väska då hon tror att jag kommer få stanna över natten.  

Jag skyndar sen därifrån och ringer Rasmus med gråten i halsen, börjar bli lite smått orolig. Kör hem och möter R hemma. Vi packar ihop några väskor snabbt som tusan, jag hade skrivit upp en packlista då jag hade tänkt packa bb-väskan senare på dagen (så typiskt!) så vi utgår från den. Vi åker sedan upp till förlossningen där jag blir uppkopplad till en ctg-maskin. Bebis mår bra, inga konstigheter där. Men det är mitt blodtryck som inte vill gå ner, trots tabletter jag får där. Så efter 12:30 blir jag inskriven. Vi får ett rum på gyn och resten av eftermiddagen tas det prover och massa blodtryck på mig, och det fortsätter sedan under natten. Den natten sover jag inte en blund, har extremt ont i ryggen, kan inte ligga i nån skön ställning alls. Väcker Rasmus efter 04-tiden tror jag, ber honom trycka hårt i ryggslutet samtidigt som jag står lutad mot väggen. Vet inte om det är förvärkar eller vad det var men har inte haft ens i närheten så ont tidigare. Lyckas somna en kort stund sen tidigt på morgonen. Får lämna mer prover på morgonen, och får veta att jag ska fortsätta vara inlagd tills vidare. I och med den infon så åker R hem en stund för att hämta mera saker. Jag vilar i sängen på rummet och min läkare kommer in och pratar med mig och berättar hur läget ligger till. Hon säger att de antagligen kommer behöva plocka ut bebisen tidigare, eventuellt redan "nästa vecka", alltså då jag skulle ha varit i vecka 37. Men så säger hon också att detta kan ändras fort med tanke på hur mina prover visar sig och att jag ska vara beredd på snabba ändringar. Hon berättar att om en stund ska vi gå och göra ett ultraljud för att se så bebis fortfarande mår bra. Men så långt hinner vi inte. Jag hinner ringa Ramsus lite kort och berätta vad läkaren sagt, och skicka ett sms till mamma med en update. Men inte mer än så, för typ en halvtimme senare kommer läkaren in igen. Hon berättar att "nu blir det som jag sa kunde hända, vi kommer behöva plocka ut bebisen - idag." Om jag ska vara ärlig så minns jag inte exakt hur jag reagerade. Jag låg i sängen och försökte ta in den infon, det första jag får ur mig är "men kommer jag bli ingångsatt då? Jag tror inte jag har kraft för det…" med tanke på att jag inte sovit en blund den natten. Hon säger att, "nej det hinner vi inte, det kan ta flera dagar och vi måste få ut bebisen nu för dina värden ser inte bra ut och det är bråttom, vi kommer behöver göra ett akut kejsarsnitt." Hon förklarar hur det kommer

gå till och jag blir lugn av det på något sätt. Jag får då också veta att jag har fått en svårare typ av havandeskapsförgiftning, HELLP-syndromet som är en ovanlig och väldigt allvarlig typ. Försöker ta in den infon och ställa mig in på att det är det enda som är viktigt, att bebis kommer ut. Hur han ska göra det spelar ingen roll, att det är en hel månad kvar egentligen spelar ingen roll. Ber henne ringa Rasmus samtidigt som jag får byta om och lägga mig i sängen igen. Flera sköterskor kommer in och sätter infarter, urinkateter och jag vet inte vad. Allt sker så fort och jag försöker bara ligga still, andas ordentligt och ta det lugnt. Under hela denna tid har ju jag varit själv, fick beskedet själv och känner där och då hur jag saknar Rasmus enormt. Stackarn har då precis fått beskedet om att vi ska bli föräldrar IDAG över telefon och är påväg tillbaka. Vilken chock. När han väl kommer tillbaka ligger jag i sängen, helt stilla. Vågar inte röra mig då urinkatetern som sitter i känns sjukt obehaglig. Vi pratar lite, minns inte hur länge. Både narkosläkaren och läkaren som ska lägga snittet kommer in och förklarar hur allt kommer gå till. Tror jag bara tar in typ hälften av den infon då jag samtidigt försöker få mina ben att sluta skaka. Har där och då blivit sjukt nervös. Kan inte ens hålla Rasmus i handen då jag måste vara helt steril. Usch så nervös jag var. Runt 12:45-12:50-tiden kommer flera sköterskor och hämtar mig. Det enda jag fokuserar på när jag rullas till operationsrummet är att andas lugnt och försöka hålla mina skakande ben stilla. 

Känns sen helt plötligt som att jag är med i en film. Två dörrar öppnas (smäller upp?) åt varsitt håll och jag kommer in i en sal med massa starka lampor och massor med sjukhuspersonal. Känns som det var typ 20 pers där. De flesta presenterar sig för mig och förklarar vad de ska göra osv, men den infon går i princip rakt igenom mig där och då. Jag minns små delar bara innan jag blev nedsövd, som att en läkare tvättade min mage med en roller (?) Haha det enda jag kunde tänka då var "en sån säljer vi ju på jobbet, det är ju sånna som man rollar väggar med…" Var ju ganska så borta då pga narkosen 😂

Är inte helt hundra, men tror att jag kom in på operation vid 13-tiden och 13:16 torsdagen den 30 september plockades Elliot ut. Rasmus fick ju inte vara med i rummet pga att jag var sövd, men han har berättat att han hörde bebis direkt i rummet bredvid. Han får med hjälp av sköterskor och barnläkare ta emot Elliot där inne och klippa navelsträngen. 

Jag tror att jag vaknar till lite halvt när jag rullas till IVA och uppvak. Frågar sköterskorna om och om igen om hur bebis mår och om hur jag mår. Sen somnar jag igen. Så borta av narkosen 😂 resten av den eftermiddagen, kvällen och natten är lite av en dimma. Det jag minns allra tydligast är alla fall att Rasmus och Elliot får komma och hälsa på mig, alltså första gången jag fick hålla i honom ❤️ helt magiskt. 

På fredagen vaknar jag upp på IVA och får för första gången på typ ett dygn äta och dricka, godaste frukosten på länge😅

Är kvar där tills eftermiddagen då jag äntligen får komma ner till förlossningen och Rasmus & Elliots rum! Vi är i det rummet i ungefär ett dygn innan vi får flytta till BB. Och där är Elliot och jag kvar, (plus ännu ett rums-byte senare den veckan), i ytterligare sex dagar. Det kändes lite som att bo på hotell fast såklart ändå inte. Men sköterskorna var så fina och hjälpsamma och ska jag vara ärlig så trivdes jag väldigt bra där. 

Vi fick alltså stanna kvar så länge pga av att Elliot behövde hjälp med att hålla värmen, gå upp i vikt ordentligt och äta. Allt detta skötte han galant, det gick i princip hela tiden framåt, minus lite gulsot där under ett dygn. Jag mådde också bättre för varje dag som gick och när alla infarter och katetrar osv var borta från mig så kändes det underbart. Bara liksom att kunna stå upp och gå några staplade steg efter flera dagar i sängen var fantastiskt. Även om det fick ta sin tid såklart. 

Startade den nya veckan och måndagen med att "fira" kanelbullens dag på bb, pratade med mamma på kvällen i telefon och sen kraschade instagram och Facebook 😂

När Elliot låg i sin värmesäng hela dagarna (förutom när han var hos mig), och blev bättre och bättre så ägnade jag hur som mina dagar på bb åt Netflix, viaplay och att äta sjukt god mat. Fick fyra mål om dagen och ska ärligt säga att det var sjukt gott, typ varje gång. 

Rasmus kom och hälsade på hos oss de två sista kvällarna där när vi hade fått byta till det sista rummet vi bodde i (det finaste rummet). Minns pirret i magen när han var påväg till sjukhuset och oss, som att han skulle hälsa på hemma hos oss liksom. 

Och där sen på torsdagkvällen (som skulle visa sig vara sista kvällen), så hade vi en så bra känsla av att vi antagligen skulle få åka hem dagen efter. Vilket också blev fallet. Lyckan ❤️❤️❤️ Strax efter 12 på fredagen den 8/10 kom pappa och Rasmus och hämtade oss och vi fick äntligen åka hem. 

Och det var det. Skulle egentligen kunna berätta ännu mer, massa detaljer men det behåller jag nog ändå. Bjuder istället på lite bilder från våra 9 dagar och nätter på sjukhuset där i slutet av september/början av oktober 2021.

Kommer aldrig glömma dom dagarna. ❤️